Ett hav av färger möter mig när jag entrar altargången och min tacksamhet är enorm av att mitt estetiska och kreativa sinne får ta del av jordens grödor. Blommor i lila, äpplen i rött och grönsaker i varma höstfärger. Precis som om ni inte visste det. Ha. Lila, rocho, naranja .....tror jag....så fick jag skryta lite med att jag börjat slå in lite spanska tillsammans med dottern också. Ett stim av färger påminner mig om min tacksamhet över mina egna färdigheter. Allt jag skapar och gör med mina händer. Alla tankar som bidrar till godhet oavsett det gynnar mig eller någon annan. All färg jag kan måla mina tavlor i. Även om de inte går att hänga på väggen. Mitt ordknyppleri som gör mig förstådd eller oförstådd men som skapar reflektion och undringar. Mina åsikter som visar på hur lika vi kan vara trots att vi är olika. Jag är tacksam över mycket men ibland känner jag att det finns surt dåligt med tid att hinna känna efter hur bra jag är och hur mycket det finns att vara tacksam över. I stundens hetta är tacksamheten störst över min dotter som frenetiskt bankar in spanskglosor i mig. Tro det eller ej men jag har ju en gudabenådad son också. Och tacksamheten över honom kommer jag känna efter hemkomst från varmare breddgrader där han kommer ha räddat min vecka från att konfronteras med spansktalande. Tacksamhet är stort och svårt. Jag kan omöjligt vara tacksam för allt här i världen för då är det jag som skulle vara Gud. Min närmsta krets får bli det som fyller mig med värme och kraft. Den kretsen växte ju dock med ett 10- tal individer under sommaren men oj vad det värmde. Tilsammans med höstens färger är detta vad som fyller mig just nu.

Ta hand om er

Ny dopklänning med stort "Angel" på bröstet. För dem som vill bryta den helvita traditionen vid dopet. "Våga vara annorlunda"

Dopklänning i egen design full med grodor. Inte misstag utan nysatsning på färg för den familj som med mig vill förnya dopceremonien och låta ljus och färg inspirera barnets sinne. det är ju dock dess dop.

Längtan efter kärlek är inte onormalt

mer onormalt att inte få det

Idag sitter vi på facebook och önskar,

kravsätter varandra och hoppas

Idag lever vi i en onormal värld

där grå massa styr och visar på en väg

som blir oidentifierbar med vårt egentliga

utan den fysiskt, ärliga, välbehövliga värmen

Skärmen, tangenterna in space

har tagit över och styr lätt över våra känslor

istället för att "skriva" kram

Hur hade det kanske känts att få ge en

Iställer för att "skriva" jag tycker om dig

hur skulle det vara att få säga det

Istället för att "skicka" en puss

hur skulle det kännas att få ge en

Så många känslor som stängs inne

under möten på nätet

Så många känslor som hade gjort oss varma

i mötet med varandra

Så många känslor som inte skulle blivit lurade

på tillit och äkthet om vi slutade älska nätfiske

Hur svårt ska det va

Hur förklarar jag vad tro är? Hur förklarar jag Gud? Hur många gånger har jag inte fått frågan verbalt eller med blickar om jag tror? Men det gör jag. Jag har ett nyckelband dinglandes från byxfickan som vittnar om min tro. Det är jag mäkta stolt över. Utan provokationer, trakasserier och utan ord bär jag bevis på min tro genom nycelband och med ett kors i halsen. Inte mer inte mindre. Jag bor ju i Sverige så lagom är bäst. - Tror du på Gud? Svår fråga att ge ett bra svar på. Jag tror och jag vet vad Gud är men då är det ju såklart min personliga uppfattning av Gud som jag kommit fram till på egen hand. Jag kan omöjligt förklara för andra vad Gud, vår Herre eller allting är då det är individuellt vad man kommer fram till i sökandet. Sedan min konfirmation 2010 har jag troget och ofta gått i kyrkan för att ta del så klart men också för att lyssna till vad som sägs i predikan. Inte sällan är liknelserna stora från bilbelns texter till mitt eget liv. En liknelse, en eller flera bilder som ritas upp för mig under berättelsen och plötsligt gör något sig påmint i mitt inre som likadant. Det bli som en aha upplevelse och bekräftelse på att människor alltid varit likdana och handlat lika. Det är just liknelserna som gör det så intressant. Hur kan så gamla texter beskriva våra liv även idag? Att inte vilja få Gud kastad över sig eller inte vilja lyssna till att Jesus var hans son, det är helt ok för mig. Vem har inte motat Jehovas vittnen när de står på tröskeln till vårt hem med Vakttornet i hösta hugg. Men detta handlar om en gudomlig historia som fortfarande existerar och kommer så att göra i futurum oavsett vårt förnekande eller ej. Inte tror ni väl att Jesus gick på vatten? Nej han vågade med våra ord beskrivet ta den bräckliga, orörda vägen för att visa oss vidare. Och de som prosade då om man nu kan säga så skrev det mer romantiskt än vi skulle göra. Ni har inte heller upplevt en lam man som reser sig, tar sin säng och går, nej jag tänkte väl det. Men i brist på diagnoser för den tiden skrev man så. Skulle kunna tro att mannen i fråga led av vår vanligate diagnos idag. Depression eller utrbändhet. Då kan man visst bli förlamad i både kropp och själ. Varför han sedan orkade resa sig när Jesus gick honom till mötes får ni själv fundera ut svaret på. Att inte vilja se eller förstå likheterna är för mig en ursäkt för rädsla att bli troende. ”Man kan ju lätt bli kallad hällörad”. Men att inte våga ta till sig det skrivna från förr är för mig Religiös dyslexi. Tro är att inse, känna och leva. Med mig själv och med dig vem du än är.

En dag i en perfekt värld Så går en dag och jag funderar över vad den givit mig. Sovmorgon, ja för mig är det en självklarhet att ta till vara på när möjlighet ges. Men som obunden människa har jag också fått ta del av egen tid att rå över. Självbestämmande och lugn. Därtill kommer också det så väl genomtänkta skapandet av ljus och värme. Ibland blir kan det kanske bli lite väl ljust men jag har givits möjligheten att själv få avgöra om och hur jag vill skydda mig mot det och sämre är inte den givna möjligheten att skydda sig mot värmen som ibland blir för bra. Kärlek har jag också fått ta del del av om än indirekt. För att kunna känna kärlek till det skapta oavsett det nu är Gud, Big bang eller annan anledning så måste jag interagera med det. En mono dialog eller envägskommunikation brukar inte ge så många svar, bara funderaingar som kräver ett och annat. Däremot en dialog brukar bollplanka oss och ge svar på ibland mer än vi undrade över. Likaså är det med livet och att få ta del av det. Jag måste våga vara öppen för vad livet har att ge och inte förrän då kan jag börja känna kärlek och återge detsamma. Jag måste lära mig ta in och känna av det som ges till mig för att kunna ge tillbaka. Förhållande där bara en del ger dör inte sällan oavsett det handlar om djur, växter eller oss människor. Ge och ta är A och O för att vi ska kunna njuta och känna kärlek. Att bli tårögd eller upphetsad av en solnedgång. Att bli rörd över en fågelmammas omsorg om sina ungar när jag går förbi. Att kunna känna mig nöjd efter promenaden som bara gick runt husknuten Att få känna mig trygg i valet av möten jag gör Att få njuta av de äpplen jag varit del i skapandet av och som inte faller långt från trädet. Det finns så mycket gratis kärlek och värme att få ta del av men jag måste vara öppen själv. Mammon har stor del i mångas sargade liv och själar idag. Materialism responderar inte din kärleksförklaring mer än för stunden. Därför ratar jag den stora del av mammon som inte ger mig ro i själ och hjärta. Det är ju när saker och ting inte köps utan faller på plats av naturliga skäl som jag mår riktigt och genuint bra. Idag har det varit en dag i en perfekt värld.