Ett hav av färger möter mig när jag entrar altargången och min tacksamhet är enorm av att mitt estetiska och kreativa sinne får ta del av jordens grödor. Blommor i lila, äpplen i rött och grönsaker i varma höstfärger. Precis som om ni inte visste det. Ha. Lila, rocho, naranja .....tror jag....så fick jag skryta lite med att jag börjat slå in lite spanska tillsammans med dottern också. Ett stim av färger påminner mig om min tacksamhet över mina egna färdigheter. Allt jag skapar och gör med mina händer. Alla tankar som bidrar till godhet oavsett det gynnar mig eller någon annan. All färg jag kan måla mina tavlor i. Även om de inte går att hänga på väggen. Mitt ordknyppleri som gör mig förstådd eller oförstådd men som skapar reflektion och undringar. Mina åsikter som visar på hur lika vi kan vara trots att vi är olika. Jag är tacksam över mycket men ibland känner jag att det finns surt dåligt med tid att hinna känna efter hur bra jag är och hur mycket det finns att vara tacksam över. I stundens hetta är tacksamheten störst över min dotter som frenetiskt bankar in spanskglosor i mig. Tro det eller ej men jag har ju en gudabenådad son också. Och tacksamheten över honom kommer jag känna efter hemkomst från varmare breddgrader där han kommer ha räddat min vecka från att konfronteras med spansktalande. Tacksamhet är stort och svårt. Jag kan omöjligt vara tacksam för allt här i världen för då är det jag som skulle vara Gud. Min närmsta krets får bli det som fyller mig med värme och kraft. Den kretsen växte ju dock med ett 10- tal individer under sommaren men oj vad det värmde. Tilsammans med höstens färger är detta vad som fyller mig just nu.

Ta hand om er